Jag är en periodare. Finns många olika sorters periodare.
En månad eller två är jag hur motiverad som helst, 40 min på löpbandet, 100 situps, 10 armhävningar. Jag känner mig snyggare än någonsin och svävar på moln. Så var jag när jag startade denna blogg. Nu känner jag mig lite.... Sådär. Jag går till gymmet, men gör det halvt motvilligt och jag är rädd. Jag tror jag är rädd att jag inte kommer prestera såsom jag 'måste'. Jag känner ibland att jag har väldigt stora krav på mig själv. Jag vill inte vara som den jag var förut. Jag kollade mig inte i spegeln, utom att jag tittade på mina bristningar varje dag. Jag har aldrig erkänt det här för mig själv men jag kommer inte ihåg hur jag såg ut för 2-3 år sedan. Det är helt borta. Och därför är jag så otroligt glad att jag har min vän Sally som har funnits där när jag har gråtit på toaletten i skolan och när jag har stormat ut för att jag inte orkar mer. Jag har inte blivit mobbad skulle jag vilja säga, två stycken har sagt åt mig att jag var fet, ful och så vidare. Jag trodde inte att jag tog åt mig, men det gjorde jag. Det värsta är att jag är vän med personerna efter. För att återkomma till det jag skulle skriva: Vart är motivationen? Den blåser bort. Jag tror jag är på väg in i en sådan tid. Men det viktigaste som jag säger till er och till mig själv: Ta dig till gymmet! Gå ut på promenader, gör någonting!
Jag har några sjuka krav på mig själv som är att jag inte får gymma mindre än en timme. Och det är ju sjukt! Man kan faktiskt åka till gymmet, gå/jogga 30 min och sedan åka hem. Det är ok!
Motivationen finns där, eller så gör den inte det. Det är väldigt svårt att skapa motivationen. Den kommer, den går.

Ni behöver inte läsa hela detta inlägg. Jag grät en skvätt, en glädjetår och en ledsen tår när jag skrev detta inlägg. Tack!